Min svenska uppsats, muntligt. Nationellt prov(!)

Inte utan min syster En relation kan se ut på många olika sätt, beroende på personen som det handlar om. Det finns föräldrar relation, som oftast handla om kärlek och samspel i vardagen och i hemmet. Förälskelse relationen, det stadiet i relationen som utspelas innan känslor präglas till ömhet och tillgivenhet mellan två personer, där känslorna är väldigt starka för varandra. Det finns massvis med olika relationer, dem uppstår lite överallt. Jobbrelationer, familjerelationer. Och där kommer mitt ämne in, som jag ska prata om. En syskonrelation. Den brukar finnas nästan alltid, mellan två syskon, oavsett storlek och ålder, oavsett kön. Oavsett om den relationen innebär att man är älskad eller om man av avundsjuka inte gillar sitt andra kött och blod. Jag har två stycken syskon, en storebror och en storasyster. Min syster och jag har bott under samma tak i 19år. Starten på vår relation, som började på BB, är inget att skryta om. Min syster önskade sig en lillebror, och hon var så avundsjuk på min moster, som fyra månader tidigare, innan min ankomst, hade fött min kusin, en pojke. Så vårt första möte skedde inne hos mamma, i salen på BB, med kameror över allt och en massa grattande till en liten flicka. Minen som min syster hade första gången hon höll mig, var inte inspirerande till att ha henne som syster under resten av mitt kommande liv. Hennes besvikelse syntes lång väg, hon ville till och med lämna tillbaka mig, men det gick ju självklart inte. Hon fick helt enkelt nöja sig med lilla mig. Även om jag nu inte var den som min syster hade önskat sig, så hade vi det iallafall väldigt bra tillsammans. Vi gjorde mycket tillsammans, nästintill allt man kan tänkas sig att syskon och vänner gör. Vi lekte tillsammans i sandlådorna, vi hade gemensamma vänner, trots att det var 11år emellan oss. Genom åren har det hänt mycket runt omkring oss och även med oss. Vi har bråkat om små saker såsom vem den sista kakan tillhör, vem som ska sitta i framsätet i bilen. Sådant småtjafs som syskon alltid går igenom. Jag relaterade till bilden i häften på s. 3. Det är två personer, två syskon, som står och fäktas. Jag ser mig själv och min syster i den bilden. Även om vi bråkar ibland, så är det bråk som inte sårar, bara stöter till lite i kanten. Vi kommer alltid hela och välbehållna ur bråken, om man nu kan formulera sig så. Men relationen mellan oss har inte förändrats alls, trots våra bråk, varken av dem stora eller små varianterna på bråken. Vi är varandras stötte pålar, i ur och skur. Som bevis på detta har vi våra föräldrar som har följt oss genom alla dessa år, vår mamma och pappa. Jag tror att de hade mycket tvivel om oss, att det inte skulle fungera mellan oss två. Men ju mera tiden har gått, så har de lagt märket till att vi är som en nyckel i ett lås, väldigt tajta, men ändå kan vi behöva lite låsolja då och då. När jag bläddrade genom häftet så stannade jag till vid bilden på s. 30. Jag började fundersamt studera bilden och kom fram till att bilden, med dem tre hjärtana som blandas med gnistor och ljusfläckar, speglar min relation till min storasyster. Det betydande att; även om vi är så tajt som vi är till varandra, så finns där oförståelse, oense, men ändå så finns ljuset där för oss, vår kärlek till varandra. Nu efter 19år tillsammans, under samma tak, så har våra band klippts av och vår relation är inte så stark som den har varit. Min syster har flyttat till en lägenhet i staden, 2mil ifrån mig, men det känns som om hon bor på andra sidan jorden. Då vi inte umgås så mycket längre så har den gemenskapen vi hade, den som jag saknar, försvunnit och nu passar inte längre nyckeln i låset, inte ens med hjälp av låsolja.